Var tidigare mycket skeptisk till existensen av energier.
Är nu mer öppen.
Tycker jag själv allt oftare förnimmer känsloexplosioner genom platser och föremål. Kanske är det därför jag tycker det är så intressant att gå på museer? Att stå och titta på en 2000 år gammal docka som blivit lekt med på riktigt av någon under 9 år som visste oändligt mycket mer om antikens Rom än vilken professorsexpert som helst.
En del platser måste jag genast lämna även om de är vackra. Andra bara vibrerar av sorg och smärta och kärlek. Särskilt i kyrkor är det så.
En del tavlor har samma effekt. Som att betraktarnas samlade känslor laddats in i konstverket? Det går bortom konstnärens egna ansträngning. Så vad det för mig med Van Eyck's Madonna vid fontänen. Har sett mycket exakta samtida kopior men bara den ursprungliga vred på min egen fontän? så märkligt.
Måste vara energier.
No comments:
Post a Comment