Många undrar hur det är - hur står jag ut, hur äääär det att leva så långt ifrån familjen och då menar de ifrån Anders men framför allt ifrån barnen.
Nu är Vanja är 14,5 och Joel är 11.
Det är HEMSKT.
Fruktansvärt.
Men ändå uthärdligt eftersom vi närmar oss slutet på denna ofrivilliga separation som varat sedan januari. Jag (och Niki) har varit över till New York där de bor några gånger och de har varit här (i februari - AJ) men det är fan jobbigt ändå.
För oss funkar det inte alls att skypa. Niki bryter ihop efter varje Skype och har bett att få slippa, hon står inte ut med saknaden som blommar upp än starkare efter Skype.
Och varken jag eller barnen får till något flyt i pratet. Vi bara sitter där vid varsin skärm på varsin kontinent och längtar ihjäl oss.
Men snart! Snart! Om tre veckor åker jag och får gå med Joel till hans träningar, får hämta Vanja på dansen och höra om hennes liv, känslor och kompisar. Jag får gå på dansuppvisning och få gåshud när jag ser henne dansa fram bland entertainmentintresserade amerikaner. Jag får se barnen och deras kompisar leka och skratta. Och sitta och äta middag med dem och det är något helt nytt nu med de stora barnen, de är inte bara mina barn, de är inne i en ny fas nu. De är stora och har fått en annan slags humor, en jag tycker är så himla kul. Och de har börjat reta mig och de gör det så fint men ändå träffande att det också blir roligt och ibland utmanande.
Nu har de lika stora fötter som mig båda två, Joel är på väg förbi. Och Vanja kan ha mina gamla kläder nu så det fanns en poäng med att jag sparade dem ändå under alla de där åren mellan att jag växte ur dem och hon växte i dem.
Min gamla jeansjacka jag köpte och älskade, av Petterson & Bendel-typ. Min svarta Lady Soul-jacka jag fick i present av Anders när vi precis träffats.
Jag längtar så mycket!!!
Folk jag träffar lägger huvudet på sned och säger Hur ÄÄÄR det.
Det är hemskt. Men det är kul för snart är det över.
En del säger "jag förstår inte hur du står ut" eller "jag skulle aldrig klara det!" men det gör jag ju. och på ett annat sätt inte.
Det enda jag vet säkert är att man inte vet något om denna sorts situationer förrän man är i dem.
Det är ingen ide att oja sig eller oroa sig innan eller ifall.
Lev på bara.
ps. Jag har haft vår 8-åring Niki med mig i Sverige hela tiden. Ibland känns det som att det var oerhört grymt mot henne att göra så. Och ibland att det var helt okej, till och med kul för henne, att testa svensk skola och att vara barn i Stockholm. Med fritids och frihet och mycket mer lek än i New York.
No comments:
Post a Comment